Den öppna sjukvården, ett steg närmare döden.

För många år sedan bestämde jag mig för att ha så lite kontakt med vår öppna sjukvård som möjligt. Efter att ha blivit bortglömd på akuten i 6 timmar med en bruten axel tappar man förtroendet för alla i sjukvården...

 

Har just kört en god vän till jourvårdcentralen med en vrickad fotled..

Det första sjuksköterskan gör är att klämma på foten.. Får man slå idioter?

Jag menar mest i utbildande syfte.. Kompisen vrålade rakt ut, rätt i ansiktet på den förvånade sköterskan.. "Ojdå, gjorde det sååå ont.." Samma sköterska ville först inte släppa in kompisen till läkaren utan "trodde" att det nog räckte med en kompressionsstrumpa. Nu sitter vi med en remiss till röntgen på ortopeden...

Nytt sjukhus, nya sanningar. Nytt väntrum och samma inredningsarkitekt, samma depressiva stämning. Två röntgen senare konstateras att nej den e inte bruten, det tog ”bara” 3h vilket ändå är bra mycket fortare än jag trodde det skulle gå..

Som avslut och nått som sammanfattar allt, sjuksystern som kommer in för att lägga om foten innan vi åker hem. Av ansiktet och krökningen på ryggen att döma så jobbar numera 80-åriga pensionärer inom vården... Kunskapen verkar ha gått förlorad med åren den med, för som idiot två denna dag fattar hon ett stadigt tag runt den svullna illblåa fotleden med ena handen. Vrålskrik nummer två för dagen och kompisen svimmar nästan, det gör så ont att tårarna kommer. Det bekanta "Ojdå, gjorde det sååå ont.." hörs igen..

Den unga läkaren ser chockad ut över sjuksköterskans bristande kunskap och klantiga beteende, våra ögon möts och hans säger ”förlåt! Det finns inte ord för hur dåligt det här är”. Sen lämnar han rummet utan att säga ett ord..

Man kan sammanfatta det som att kvalitet kostar och därför suger den öppna sjukvården... Fett!