Vilken sjuk upplevelse! på gott och ont... minst sagt. Först själva idén, frivilligt springa 2.1Mil på asfalt... Varje normal hjärna inser ju redan på detta stadiet att det kommer göra sjukt ont.
Redan vid starten inser man hur många skadade människor det finns, närmare 60.000!! Dessutom verkar det som om flera av dessa inte fattat hur långt de skall springa om en stund, så de värmer upp genom att springa ?!?! Men så står man då där på startlinjen och på en gigantisk monitor kan man se dagens Kenyan springa på vasagatan? Hur fan har han hunnit dit på 50min? (Han gick i mål på 1h!!! Han sprang i genomsnitt i 21km/h ?!?) Ni förstår nog inte hur knäckande det är att stå där och titta på fanskapet springa på lätta ben som om han sprang på fjädrar... så går då starten..
Lagom till Älvsborgsbron (6km) så har den första adrenalinvågen från tjoande Majornabor lagt sig och ens fysiska begränsningar börjar göra sig påminda.. Kroppen säger helt enkelt "Nej du är inte Kenyan och skall du ha en chans att gå i mål kanske du skall ta det lite lugnare...", hjärnan däremot pumpar ut sitt tydliga budskap "Du är HeMan!! Spriiiiiiing!!" ... Jag nämner inget om Hisingen/Eriksberg eftersom det är lite av Göteborgs skamfläck, och en helt meningslös del av loppet... Lagom till Hisingsbron (14km) så har även hjärnan insett fakta och börjat ta in signaler från benen... "Ok! jag kan ha haft fel i min initiala bedömning av vår förmåga... sorry!"
Det är ungefär här som Göteborgsvarvet börjar för många.. 1.5Mil avverkade... 6km kvar... Min hisingsbro blev en viljedemonstration, jag såg en tjej som höll ett bra tempo och klistrade mig vid hennes rygg.. väl uppe på krönet smakade det blod, men nu var det i alla fall utför en bit.. Halvvägs ner signalerade stortån på vänster fot att något inte stod rätt till, det var blött i skon från någon vattenpöl och foten gled inuti skon så att tånageln slog i skoväggen varje gång jag satte ner foten.. Varje steg = Smärta...
Avenyn! Denna Göteborgs stolta golgata... folk skriker, visslar & hejar på.. det är nästan så att man glömmer hur jobbig uppförsbacken är.. nästan.. Vid Storan är man beredd att faktiskt göra som taxi göteborgs skyltar säger (Vem fan tyckte det var en kul idé att med 500m avstånd utefter hela loppet ställa taxibilar med en stor skyltdjävel där det står BRYT HÄR!)... Men så ser man honom, havets gud! Göteborgs fiskgubbe nr1.. Poseidon! och så tänker man, tar jag mig dit så är det nedför en bit.. Och gud va fel man har..
Eller rent tekniskt så är det nedför, men vid detta laget så har stora lårmuskeln stämplat ut och gått hem.. återhämtningen ner till Vasagatan är minimal... 3km kvar och hela underkroppen säger med gemensam stämma "Ööö Grabben! LÄGG AV!"... Men vid detta laget så skulle det krävts ett benbrott eller att någon hotade mig med ett vapen för att få mig att bryta... man har liksom inte tagit sig 18km bara för att bryta.. Så jag bet ihop och sprang på, sen kom bron in till Slottskogen... jag skrattade för mig själv när jag med en sista viljeyttring tryckte mig upp för bron... 1km kvar...
Dröm om min förvåning när jag märker hur jag ökar tempo.... jag långspurtar?!? hjärnan är inte riktigt med på vad som händer, men jag tror att kroppen härmade alla andra.. Så jag biter ihop och "Nu jävlar!". När jag kommer in på stadion/målrakan skriker hela kroppen efter nåd, jag pressar ut det sista lilla jag har....
Jag korsar mållinjen på 1:50:13... 10 minuter bättre än mitt mål... benen skakar, saltkristallerna i ansiktet skrapar huden när jag tar mig för pannan.. Någon hänger en medalj runt halsen på mig... Ungefär samtidigt hittar jag mina löparvänner i målfållan, vi poserar för ett gruppfoto innan vi haltar iväg.. Det är nu vi inser att vi sprungit i samma startgrupp, på samma tid (inom 45sekunder!!) och inte sett varandra förrän i målet...Nöjd som fasen tar jag mig hem, duschar och beställer en taxi... tar en öl & pizza hemma hos en kompis som också sprang.. sen dör jag...
Dagen efter.... ja, det är sådana dagar man inser att hela värden är full av trappor... För att riktigt bevis hur sjuk i huvudet man är så har jag redan anmält mig till 2012... 40års kris?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar