Saknar henne så mycket att det gör fysiskt ont i mig, vi skiljdes som vänner vilket jag ändå är glad över. Hon är den finaste människan jag vet och jag önskar att det var annorlunda, men när åldersskillnaden ställer till det är det inget att göra.. Man kan ju varken bli äldre eller yngre bara genom att önska..
Jag finner dock glädje i att hon är min vän, jag hoppas för livet. Hon är underbar och en del av mig kommer alltid att sakna närheten till henne, hennes förmåga att alltid få mig på gott humör.
Men livet går vidare, långsamt, långsamt..
I nattens mörker går jag ensam hemåt,
ensamheten och saknaden bränner i mitt
bröst. En tår rinner efter kinden och var
jag än tittar så ser jag hennes ansikte.
Jag orkar inte ta spårvagnen med alla
dömande ögon, en vuxen man ska ju
inte gråta. Men jag känner att jag vill
ikväll, för just nu gör det ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar