Jag tror att många kommer känna igen sig i denna text.. lugn... det är helt normalt.. tror jag..
Ibland är jag arg.. på ingenting.
Jag är bara oförklarligt irriterad, på gränsen till arg faktiskt, om du frågar mig "på vad" så skulle jag inte kunna svara. För det är inget enskilt som irriterar mig, det är den sammantagna upplevelsen av att bli misshandlad av verkligheten som är orsaken.
Oftast så rinner bara ilskan av mig efter ett tag, oftast utan att jag ens märker det. För plötsligt så är jag bara på bättre humör än tidigare...
Men ibland... så bubblar vreden upp i mitt bröst. Som en vårflod byggs den upp, som en tidvattenvåg sveper den över mitt medvetande. Tillslut är hela mitt medvetande uppslukat av ilskan, och på nått sätt blir den till ett levande väsen som livnär sig på mitt medvetande. I detta läge skulle jag inte rekommendera att du försöker prata med mig... det lär inte sluta väl för dig.
Jag tror att det är detta som är det perfekta hatet.. en ren ilska, helt fördomsfri, helt utan koppling till individen eller till åsikter.. bara ren ilska... i dessa ögonblick skrämmer jag mig själv... för jag känner någonstans vad jag är kapabel till i dessa ögonblick.. Men det är nu som hjärnans "failsafe" slår till, helt utan förvarning rinner bara ilskan av mig som om någon öppnat en ventil.. kvar blir bara en känsla av tomhet... och vetskapen om att alla inte har denna "failsafe".. och DET skrämmer mig mest av allt..
Superhjälten som slåss mot hissar och levererar obekväma sanningar, åskådningar, fantasier och lite vita lögner. Allt levererat med glimten i ögat, en skopa humor och kvävd ilska över den omilda verklighet vi lever i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar