Sprickbildning....

Vinterkräksjukan får stort utrymme i media, och man skulle nästan kunna tro att det är digerdöden revisited vi pratar om.. Men jag tänkte prata om ett mycket större problem. Vinterskinntorkan! Det är nästan med livet som insats som man greppar rakhyveln på morgonen och går loss i ansiktet. Det tar ungefär 5 sekunder efter man är klar, sen ser ansiktet ut som ett fjälligt ormskin. Så här vintertid är hudcremetillverkarnas julafton, även händerna är utsatta för en rivjärnseffekt av sällan skådad proportion. Enligt den äldre generationen så sprider det sig till ben och rygg efter 50!!! Någon flikade in här att detta minsan inte bara är ett manligt problem, tydligen är det lika illa hos kvinnor(oklart hur många som rakar sig dock). Lägger vi till kvinnorna så blir detta ett stort ouppmärksammat folkhälsoproblem, det är nästan dags för ett folkligt uppror i frågan gratis hudcreme till alla!!

Livets lotteri, en tom tandpetarförpackning.

Det är lite som ett hån faktiskt, här sitter man med en halv måltid mellan tänderna och håller på att få total panikångest. Och så är det bara en tom pappersficka man roffat åt sig, jag kan riktigt se kinesen framför mig som garvar när han skickar med 10 tomma i varje låda. Lite som ett kul prank, han sitter där vid sin maskin och smågarvar åt oss stackare med en halv ko mellan tänderna och känner sig sjukt spexig och nöjd.

Tveksamma Förebilder

Varje gång jag läser om Sarah Palin i media förargas och förfäras jag. Denna kvinna som har Margret Thatcher och Ronald Reagan som förebilder är nu troligen på väg mot Vita Huset. Ultrakonservativ och på den yttersta högerkanten så får hon svenska högerpolitiker att framstå som kommunister... Det som gör henne så populär bland amerikaner är att hon framstår som "folklig", detta älskar den stora amerikanska medelklassen och har även tidigare skickat dårar till Vita Huset.

Jag antar att i stort sett alla svenska bloggare kommer köra en julkalender på sin blogg, och det tänkte jag med. Men för att sticka ut en aning så tänkte jag köra ett annorlunda tema!

Grodor, mediala fadäser, allmänt elände plus en och annan stjärna genom historien.
Jag kommer varje dag att skriva om en person som lämnat avtryck i historiens spår, både på gott och ont och ibland lite komiskt.

Ultrarepublikanen Sarah Palin kommer att ha en alldeles egen lucka..

Pippi en modern 65åring

Pippi Långstrump fyller 65 idag, hon fyller folkpension helt enkelt. För Pippi har aldrig haft ett arbete, så det är vanlig folkpension vi pratar här(typ 6000kr skattat och klart). Men Pippi torde ändå stå sig stark även ekonomiskt inför ålderns höst, detta då Pippi aldrig litade på bankerna. Detta har ju så här i efterhand visat sig förutseende, i stället satsade Pippi sina pengar i ädelmetaller och främst då guld. Guldet som förvarades i en omtalad kappsäck kostade för 65 år sedan 6.50kr/g idag får man ge 261kr/g för 24K Guld, man kan väl lugnt säga att det varit en bra investering. Det var även för 65 år sedan man enades om att inrätta ett system för betalning baserad på den amerikanska dollarn och etablerade kopplingen till dollarn med guld. Så både Pippi och Astrid kan stolt titulera sig visionärer!

I övrigt var Pippi tidigt ute med många saker, hon dopade sig i tidiga år med så kallade krumulurpiller för att behålla ungdomens kropp. Hon tävlade i styrkelyft och tränade ofta genom att lyfta sin häst. Pippi insåg även det finansiellt fördelaktiga med att äga sitt hem och köpte tidigt en villa.

Dock är det inte alla som uppskattat denna spjuveraktiga och uppkäftiga flickas framfart. Kristdemokraten Carin Stenström i Svenska Dagbladet förklarade att den svenska "pippi-kulten" bidrog till att bristen på mognad och oförmågan att uppträda som vuxna människor var så utbredd i Sverige. Stenström ansåg också att Pippi var asocial och känslomässigt störd:

"Pippidyrkan har ställt allt på ända, skola, familjeliv, normalt beteende. Den har förlöjligat ordning och hänsyn, ärlighet och artighet. Den har förhärligat självupptagenhet, självfixering, hänsynslöshet och verklighetsflykt. Den har predikat impulsen framför behärskningen, infallet framför eftertänksamheten. Den har framställt det som inskränkt att visa omsorg, men lovvärt att säga också kränkande sanningar."

Att ett sådant uttalande skulle komma från en av Hägglunds flock är väl inte så förvånande, KD står ju som bekant för en mycket begåvad och genomtänkt moralisk grundfilosofi. Å andra sidan sa dom i radio att partiet nu ligger under 4% i väljarstöd, och då blev jag glad igen...

Jag säger som Pippi skulle ha sagt:
"Näe! Fy fabian va taskigt! Vänta bara tills min pappa kommer hem, han är starkast i hela värden och är negerkung på Kurrekurreduttön!" (På senare tid omskrivet till "Härskare")

Herman "Bryssel-Bob" Van Rompuy

EU:s egen Baghdad Bob Van Rompuy (förövrigt ett underbart efternamn som skall uttalas "Romp(b)öj") har varit i fartn igen i media. Det är alltid intressant att lyssna på politiska talesmän och försöka höra vad de egentligen säger istället för orden som kommer ut. Herman har nu under ett års tid bedyrat dyrt och heligt att inga länder i EU behöver ekonomiskt stöd, ett efter ett har dock länderna fallit...

”Europa har kommit ut ur krisen bra”, ”Grekland kommer inte att ställa in betalningarna”, ”Irland har ett guldkantat CV, (excellent track record), när det gäller att hantera sina statsfinansiella problem, utan påtryckningar utifrån”, ”Portugal behöver inget stöd”, "Den Spanska ekonomin står stadigt".... There is no spoon! Really!!

Spaniens finansminister Elena Salgado hävdar bestämt att Spanien inte är Portugal, och det är ju sant antar jag. Men så länge jag kommer ihåg så har svenska finansministrar fnissat åt den spanska ekonomin, har för mig att det var Kjell Olof som sa det först.

Så nu tänkte jag ge min version av Hermans uttalanden:
”Den europeiska  valutaunionen är på ruinens brant, vi ser ingen ände på eländet", ”Grekland är minuter ifrån en ekonomisk härdsmälta”, ”Irländare kan inte räkna, dessutom saknar man den mest elementära kunskapen om nationalekonomi”, ”Portugals ekonomi är ett enda gigantiskt fuskbygge som läcker i sömmarna”, "Det Spanska korthuset visar tydliga tecken på att snart rasa samman".... Alle man över bord, rädde sig den som kan!! Kvinnor & Barn först!!!

Som Svensk kan man väl bara tacka vår lyckliga stjärna att vi inte gick med i EMU-skiten, vi svenskar är ju annars kända som rätt godtrogna... SD:s intåg i riksdagen är bara det senaste exemplet på detta...

Box-Glögg?

Just hemkommen från ett boxningspass på lokalen... så nu kan man inte lyfta armarna längre..

Meeeeeen.. å andra sidan så har jag tappat upp 5L glögg från den hemsnickrade drickaspannen! Så jag kan faktiskt leva med att inte lyfta armarna.. ge mig ett sugrör bara...

Hårklyverier

Ute viner snön och man blir 10 år igen när man kan pulsa runt i pudret. Men idag är en inomhusdag, har massor att göra. Igår var jag ute och gick i stan, bara vandrade runt i raskt tempo. Julskyltningen var i full gång överallt men det var inte det jag la märke till i första hand. Jag noterade den totala avsaknaden av humor i namnen på affärer och företag, Åhlens, Ströms, Tapetmagasinet osv..

Men det finns lysande undantag! Det finns en yrkeskategori som är helt fantastiska när det kommer till att döpa sina företag/lokaler. Jag talar om hårfrisörer, denna yrkeskår har verkligen tagit humorn till sitt hjärta.

Lite exempel från Göteborgs innerstad:

afHair, HairEvi, Bel hair, Lady & Kalufsen, Bena, Självfallet, Hårfager, Vassa Saxar

Nu ska det sägas att långt ifrån alla frisörer döpt sina salonger till något kul, tråkigaste är nog Panache faktiskt. Dessutom ser Panache sjukt dyrt ut redan i entrén och alla som jobbar där inne är så jobbigt moderiktiga, nä då går jag heldre till Hair E Vi eller Bel Hair och har det trevligt en stund. Sist jag var hos min lokala barbör så fick jag en kopp thé och en kaka, kanske är nått för Panache att börja med...

Så jag satt "hair" och funderade på om det fanns andra företag man kunde döpa om för att göra deras profil lite mera spjuveraktig. Och det finns det!

Telias butiker borde tex genast döpa om sig till : LuRing, IKEA kan döpa om sig till Pyssel & Byggsats, SIBA bör omedelbums byta till Ljudfadern, Anticimex verkar redan ha börjat... Eller jag hoppas i alla fall att det är anticimex som äger http://www.musfritt.nu

Även kyrkan har humor!

Men om ni någon gång är i Västerås så leta upp frisören "Cut`n`Blow - Jobs", det kan vara sveriges roligaste företagsnamn..

Bekännelsens timma är slagen..

Jag gillar idol, jag vet jag är smutsig.. jag gillar det i smyg.

Varför gillar jag det? Det innehåller allt som jag inte tycker om, och så är det förpackat som fredagsunderhållning... Där sitter tre "kändisar" i rutan som tror att deras uppfattning om en konstform är normen för vad som är bra eller inte. De sågar ungdomars drömmar på ett i det närmaste hånfullt sätt och kameramännen zoomar gärna in en tår på kinden hos deltagaren. Det är som ett gift...

Nu visade det sig att en deltagare i sagda musiktävling rökt prestationshöjande medel, genast förfärades hela etablissemanget över detta oerhörda snedsteg. Men då vill jag bara fråga, vart hade musiken varit idag om det inte funnits en och annan gräsrökare.. Folkdans? Jag vill inte på något sätt verka drogliberal eller säga att droger är ofarligt, men det går liksom inte att argumentera mot det faktum att mycket bra musik skapats av folk som rökt/sniffat..

Lite exempel på vad droger åstadkommit i musiken.
Bob Dylan, Led Zeppelin, The Beatles, Bob Marley, Layne Staley (Alice In Chains), Dave Gahan (Depeche Mode), Kurt Cobain (Nirvana), Jim Morrison (The Doors), Bon Scott (AC/DC), Ron McKernan (Greatful Dead), Jerry Garcia (Greatful Dead), Jimi Hendrix, Jonathan Melvoin (Smashin Pumpkins), Shannon Hoon (Blind Melon), Sid Vicious (Sex Pistols), Janis Joplin, Mick Jagger (Rolling Stones), Hillel Slovak (Red Hot Chili Peppers), David Byron (Uriah Heep), Gar Samuelsson (Megadeth), Tommy Bolin (Deep Purple), Hasse Carlsson (Noice), Freddie Hansson (Noice), Hank Williams, Steven Tyler (Aerosmith), Spinal Tap, Keith Richards, Jefferson Airplane, Brian Wilson (The Beach Boys), Johnny Cash, Sebastian Bach (Skid Row) osv osv..  


Och inte att förglömma: Ozzy Osbourne!

Om man dessutom lägger till alkoholmissbruk så blir listan för lång att försöka återge. Men det är alltså denna lista av artister/band som Jay Smith nu sällat sig till, och om man nu aspirerar på att bli rockstjärna så tror jag han är på rätt spår... Skall man nu säga något förståndigt till Jay, så kanske man ska börja med att visa hur många på listan som lever idag så får han välja själv... Att han är skönaste artisten i sagda tävling är väl redan klart..

En studie i vad som är svenskt..

Vi svenskar vill gärna själva förstärka intrycket av att vi är råbarkade nordbor som bara ett stenkast från vikingarna, varje fredag kan man på stadens gator se män och kvinnor som i sann vikingaanda dricker sig till medeltiden. Men så är det nog inte omvärlden ser på oss längre, svunnen är nog tiden när sydlänningarna utbrast "Bevare oss från nordmännens raseri..". För när svensken närmar sig numer så beställer man bara hem mera sprit till hotellbaren och skyltar med grisfest. De flesta länder och nationaliteter har något specifikt som är "deras", innan vi tittar närmare på svensken tar vi lite exempel på vad jag menar.

Amerikaner - Frihet, Bush och friheten att vara den i särklass mest korkade nationen.
Kanadensare - Hockey och statligt sponsrad nykterism.
Australiensare - Coolness, "G'day meight!" och kängurus.
Norrmän - Lusekoftor, olja och John Teigen.
Danskar - Carlsberg och medborgare som heter Preben & Brian.
Finländare - Bastu, knivar, sprit och ett helt obegripligt språk.
Tyskar - Hockeyfrillan, öl och lederhosen gärna på samma gång. 

Så har vi då lilla Sverige, det gamla det fria, det blå det gula...  Landet lagom, lagom långt, lagom brett, lagom neutralt....

En Svensk - Individ med återkommande besök på systembolaget främst runt midsommar ...och jul ...och fredagar. Ensamhetens och självmordens osvurna mästare, lättjan och köttets folk. Dragspelande och folkdansande människor som oroväckande ofta sjunger om toaletter på engelska. Jantelagen och mellanmjölkens folk.

Komplettera gärna med egna förslag på vad som är svenskt och kännetecknar svenskar...

Eller som Marx uttryckte det: Historiska fenomen upprepar sig alltid! Första gången som tragedi, andra gången som parodi.

Cosa c'è su?

(Vad heter den)

Jag har ofta undrat vad som ligger bakom namnen vi väljer att ge till våra husdjur, det finns två olika skolor på området. Det finns den relativt vanliga "gull och söt" faktorn, vilket gör att djuren döps till Gullan, Tufsan, Loppan osv.. Sen finns det den konservativa skolan där djuren döps efter människor Siv, Doris, Hugo, Stig mm.

Jag förstår mig inte riktigt på detta, att döpa ett djur efter en människa är lite otäckt. "Söta" namn tycker jag nedvärderar djuret, så jag funderade lite på vad jag tycker är bra namn på djur.

Jag kom fram till att Efternamn var rätt ok, iaf om man valde rätt efternamn.
Ex: Jeltzin, Gorbatjov, Castro. Även vissa spritsorter funkar, Pushkin eller Cpt. Morgan.

Men mina absoluta favoriter är nog ändå lite fyndiga namn, namn där någon faktiskt tänkt efter lite.
Ex: Chuck & Norris (under förutsättning att man har 2), iCat & iDog, Panter, Modesty Blaise, Morris och Fräs.

Dessvärre tillhör jag den delen av homosapiens som inte tålt päls, vare sig äkta eller på kvinnor. Så mina husdjur har varit fiskar och vandrande pinnar som liten.. inget av dessa djur lämpar sig speciellt bra att ge namn. Men jag funderar på en katt, är inte helt säker på namnet ännu... men Klös, Fight Club och Spinneriet ligger bra till..

Reklam man inte glömmer....

Fick idén till detta hos Mr Bloggfrossa, så tack för uppslaget :)

Jag älskar reklam! Det känns nästan lite äckligt att erkänna det, men jag älskar bra reklam. Och just det där "bra" är det viktiga i sammanhanget, för långt ifrån all reklam är bra eller ens tilltalande.

Jag har varit med tillräckligt länge för att ha använt Anslagstavlan och Linus På Linjen som barnprogram (Ja, det var en tuff uppväxt i arbetarsverige) för på den tiden hade vi inte Bollibompa, Disneydags eller ens Björne. Men det var på den tiden vi importerade reklam-tv via TV3 och MTV, samtidigt importerade vi även sjukt dålig tv. Min enda slutsats av detta är att reklamintäkter bara räcker till att göra dålig tv (något som på senare tid bevisas varje dag i kanal 5 & 6), å andra sidan är jag ingen fanatisk anhängare av helgmålsbönen eller landet runt i publicservice heller.

Så vad är då bra reklam enligt min hjärna? Jo det är ganska enkelt egentligen, när jag vill se det igen eller veta hur det gick efter att reklamen är slut så har skaparen lyckats fånga mig. Ett bra exempel som inte behöver något klipp från du-tuben är ICAs magiska Stig-serie, helt genious!

Men här nedan har jag mina absoluta favoriter i reklamsammanhang!

Fight for kisses - Wilkinson Swords


Terry Tate - Office Linebacker  - Reebok


Dessutom så är Terry Tate serien (finns massor) skrikrolig att titta på och håller ett lika bra underhållningsvärde som ICA-Stig eller Boardwalk Empire...


I övrigt vill jag lämna er med denna skatt från den bortgångna komikern Bill Hicks gällande "Reklamare"...

Den ofrivilliga minigolfmästaren och hysteriska campare

Min barndoms sommarlov tillbringades alltid ihop med mina föräldrar. Vi brukade alltid hyra någon fallfärdig halvt självdöd deppig husvagn, eller så packades det bruna (i tre nyanser) tältet in i vår combi. Sen tuffade vi runt på i stort sett alla campingplatser som existerar i Sverige, från Tärnaby i norr till Falsterbo i söder. Ett år var vi i Danmark och Skagen, men det året hade jag brutit nyckelbenet och då får man inte bada. Vilket gjorde den semestern lika lyckad som Alex Schulmans försök att skämta i TV, totalt bortkastade pengar och tid helt enkelt. (*Smack* Om man sänker sig till att bli programledare för ParningsTV förtjänar man allt spe man får...)

Vissa minnen från den här tiden dröjer sig kvar, som att även om ansiktena på campingarna byttes ut så var det ändå på något sätt samma människor. För det är ett speciellt släkte som drar runt på campingar, jag brukar lite elakt kalla dem för ”Adidasfolket”. För det var Adidasoveraller och träskor vart man än kom, en annan intressant detalj var att oroväckande ofta hade familjer samma färg på sina overaller vilket gav ett ganska komiskt intryck för omvärden. För att gilla att bo på camping så finns det en del saker man måste förlika sig med…

Man måste hårdgilla: bräckt vatten, lutande och cp-knölig mark, blöta illaluktande kläder, folk som skriker, knullljud mitt i natten och ha en sjukt hög tålighet för andra idioter. Jag gillar inget av detta, såvida det inte är mina egna ljud vi pratar om. Och jag är inte direkt förlåtande av mig… Kort sagt så var inte campinglivet något jag tyckte var sådär vrålroligt, mina föräldrar däremot älskade det (naturligtvis). Så istället för att sitta i campingstol utanför tältet och leka lycklig familj så hittade jag mitt kall, jag upptäckte nämligen att alla campingplatser värda namnet har en minigolfbana. Minigolf visade sig vara precis lagom city för att jag inte skulle drabbas totalt psykbryt, så jag spelade minigolf. Sjukt mycket minigolf, nästan ohälsosamt mycket minigolf faktiskt. Minigolfandet nådde sin höjdpunkt på en campingbana någonstans på Gottland där jag deltog i en lokal tävling och vann 1a pris helt överlägset. Dessutom imponerade det tillräckligt på en lokal flicka så att man fick någon att umgås med, vilket även fick min far att andas ut en aning. Sedermera (ca 1 vecka senare) övergick det till att bli ett olyckligt distansförhållande, som väl är så markerade det också slutet på min minigolffetish.  

Så här +25 år senare har jag insett att jag är campingskadad för resten av livet, när jag åker på semester är det hotell som gäller. Minigolfandet har övergått till riktig golf, och det stör mig lite när jag tänker på det så här… Och det Gotländska undret har jag för längesedan tappat kontakten med...

Vardags(o)lycka

Riktig vardagslycka är...

...ett uppvärmt säte på en kall spårvagn.
...en spontan kram av någon man tycker om.
...att hitta en 100ing i jackfickan.
...att få en sovmorgon mitt i veckan.
...känslan i benen efter att man sprungit 1.6mil.
...att vakna utan träningsverk.
...att läsa en bra blogg till kaffet!

Ni vet sånt där som bara gör oss sjukt nöjda och glada... Naturligtvis finns det då ett motsatts förhållande här, och dessvärre så är det oftare man befinner sig på denna sidan.

Riktig vardagsfördjävlighet är...

...en krispig -5 graders vagnhallskall spårvagn, där sätet är kallt nog att genast frysa sönder pungen.
...en spontan utskällning för något du inte gjort.
...att få ett kravbrev i brevlådan.
...att försovningsstressa till vagnen bara för att missa den med 5meter.
...känslan i benen medans man springer 1.6mil.
...att vakna fullständigt söndertränad med stela ben och värkande leder.
...att tvingas läsa någon gammal veckotidning på dass i brist på vettiga blogginlägg.

Dvs allt som kan förstöra även det soligaste humöret inom loppet av ett par sekunder.

Bilbingo

Bilprovningen är lite som att spela på lotto fast omvänt, för här har du möjlighet att bli fattig istället för rik. Nervöst sitter vi här allihop i kön och väntar på att vårat nummer ska dyka upp i rutan, medans man sitter där fantiserar man om allsköns hemskheter som kan drabba en där inne. När det väl blir min tur att köra in så hälsar bilprovaren mig välkommen med ett glatt leende och "God morgon", många saker må denna morgonen varit men god är inte en av dem. Snarare en nervös ont i magen morgon, för det här kan ju sluta som det gjorde för tanten framför mig.


En liten Toyota Aygo körde in precis före mig, så jag kunde liksom inte undvika att höra vad som hände. Och jag kände en kall kåre efter ryggraden när jag hörde besiktningsgubben. "Oj oj oj, det där va inge bra, hela framvagnen är ju lös. Titta här damen, balken har gått av här borta! Det blir dessvärre körförbud direkt, vill ni att jag ska ringa en bärgare åt er?" Damen börjar snyfta samtidigt som hon desperat försöker få tag i sin man per telefon, hennes bil är nu förevisningsex för alla mekanikerna där inne. Alla är framme vid bilen för att titta och känna, i bakgrunden hör man damen snyftandes i telefonen och jag känner mig illa till mods.

Men det verkar som att dagens kvot för hemskheter på besiktningen just fylldes med råge, för min bil går igenom utan anmärkning. En gigantisk sten faller från mitt hjärta, erbjöd tanten framför lift om hon behövde komma hem men bärgaren var tydligen redan på väg. På vägen hem köpte jag en gigantisk latte bara för att fira, men så tänker jag på tanten med sin Aygo och börjar omedelbart att rysa...

Besiktningsgubbens avslutande ord klingar fortfarande i mina öron, "Köp aldrig en Aygo, det är bara problem med den sorten.".

Så jag antar att jag vann på lotteridragningen, för jag körde därifrån lika fattig som innan...

Varför är det ingen som tycker om SJ?

Jag känner faktiskt inte en enda person som har något positivt att säga om SJ. Det är till och med så illa att när man börjar prata om SJ så blir folk aggressiva, för alla som åkt tåg kan vittna om att det i stort sett aldrig är helt problemfritt. När man väl fått igång diskussionen så slutar den aldrig, den ena historien värre än den andra. Tåg som suttit strömlösa mitt i vildmarken i timmar med iskalla vagnar och frusna toaletter. Annars är det oftast just toaletterna man klagar på, oroväckande ofta så är toaletterna stängda och hela vagnsettet får samsas om en toalett vilket leder till 20 min kö. Andra saker som gör oss irriterade är dubbelbokade säten och det helt obegripliga prissystemet som gör att två säten bredvid varandra kan skilja 500:- i pris till synes helt utan vettig anledning. En sån där sak som irriterar mig är priserna i Bistron, för jag vet ju liksom vad det där kostar utanför tåget och man förbannar sig varje gång för att man inte tog med sig mat själv.


Frågan man ställer sig är då, hur fan kan det vara så svårt att köra ett tåg på en räls? Ja frågar man folk utomlands så blir dom alldeles tårögda av stolthet när de pratar om järnvägen. Och japsarna som är vana vid att tågen är max 5 sekunder! sena begår kollektiv harakiri om tåget är mer än 5min sent, i Sverige blir vi förvånade om tåget är i tid.. Ever..

Vad är det så som gör att vi ogillar SJ så mycket? Min gissning är att det har med statens ägande att göra, och avregleringen.. Och att vagnparken är från medeltiden, det känns lite som att vi fortfarande är ett steg ifrån häst och vagn... För det har liksom inte blivit bättre sedan man började resan mot privatisering, snarare tvärt om. Istället för 40 talet plogar har man nu 2! Vilket gjorde att SJ förra vintern slog ett ointagligt världsrekord i inställda tågresor, det var faktiskt fler tåg som inte gick än som körde. Man kan anta att det ser likadant ut i servicehallarna, vilket kan vara anledningen till att vagnarna ser ut som de gör och att toaletterna inte fungerar.


Mitt i detta elände så har man placerat tågvärdarna, jag har faktiskt svårt att tänka mig en mera utsatt yrkeskategori det skulle möjligen vara P-vakter. Man måste nog har värdens största tålamod för att kunna arbeta som tågvärd, det måste kännas rätt otacksamt när man känner på sig redan innan arbetspasset att idag kommer jag bli utskälld igen. För utskällda blir dom det har man liksom inte kunnat undgå, tågvärden får representera SJ mot upprörda och slåssarga resenärer som vill klaga.


Fast hos göteborgare kan det vara mest för att SJ påminner mycket om Västtrafik... Ytterligare ett företag som hade gått under på en avreglerad marknad...

Höstförkylning #1

Så har då bacillerna segrat ännu en gång i kampen om min kropp. Vaknade i lördags med helt fantastisk värk i alla leder toppat med feber... Jag antar att det är universum som tar igen förlorad mark från i fredags, så roligt har man inte kostnadsfritt!

En positiv grej med att vara lite under isen är att man kan lira dator med gott samvete. Så jag köpte Fallout: New Vegas i lördags morse via d2d och det enda jag har att säga är: SÅ SJUKT BRA SPEL. Precis så där mega våldsamt och blodigt som ett bra spel ska vara!

Idag däremot släpade man sig till jobbet med hjälp av en tub Treo.. Vad gör man inte för lite lön...

Där solen aldrig lyser...

Det finns ett ställe där solen aldrig lyser, där glädje blandas med vansinne och depression. Ett ställe där halva befolkningen förvandlas till viljelösa slavar och den andra halvan till mordlystna despoter, jag talar givetvis om IKEA. IKEA är kvinnors himmelrike tillika männens helvete, överallt ser jag män bärandes gula kassar eller körandes vagnar som är överlastade med det senaste i heminredning ala IKEA-Style. För vi män är endast med i egenskap av deppiga viljelösa packåsnor, vår åsikt gällande inredning och stil är ointressant. Och skulle vi någon gång bli tillfrågade om något kan tänkas passa där hemma så gör man bäst i att hålla med, annars kan det lätt bli lite ensamt i sovrummet en tid framöver. 

Jag är denna dag helt själv på IKEA, jag har åkt hit för att flanera helt oplanerat och titta på folk (skogstokig). Jag har ingen kvinna som drar i mig eller någon unge som dampar ut bland kuddar och gardiner, jag har inte ens en gul kasse med mig. Kvinnorna tittar skumt på mig som om jag är på flykt undan någon av deras systrar, och männen ger mig hatfyllda blickar fyllda av avundsjuka. Jag passar helt enkelt inte in i bilden av en IKEA-oholic, när jag dessutom tar upp kameran och börjar fota blir det lite för mycket för en förbipasserande grabb med överlastad vagn. Han blir helt vansinnig och genom sammanbitna tänder väser han ”han e säkert en sån där jävla inredningsbög”, själv börjar jag gapskratta varpå mannen skyndsamt försvinner in bakom hyllorna.

Incidenten gav mig en idé, här om någonstans kan man få se människor från sina sämsta sidor. Jag står och funderar en stund och det är då jag ser det, alla går åt samma håll! Som ett lämmeltåg följer vi IKEAs snitslade bana bland muggar, kuddar, brandsläckare, sängar, kök och julpynt. Frågan är vad som händer om man tar en vagn och går åt fel håll…

Det var längesedan jag haft så här kul, under en timma flanerar jag omkring med min tomma(!) vagn åt fel håll och bara är i vägen. Jag stannar där det är som smalast, lämnar vagnen mitt ivägen. Jag blir utskälld ett flertal gånger men det slutar alltid med att den som skäller tappar bort sig, det är nämligen väldigt svårt att vara arg på någon som flinar/skrattar. En äldre herre läxar upp mig och försöker övertyga mig om att IKEA är enkelriktat och att det är ett lagbrott att gå åt fel håll, vi kontrollerar detta faktum med personalen som bara gapskrattar och informerar oss att det är ok att gå åt fel håll om än inte så praktiskt. Besviken lommar mannen vidare med sin vagn, jag stannar till och pratar en stund med personalen och frågar om de någon gång funderat på att bygga ett lekrum för vuxna män bredvid barnens. 

Vi är inte så krävande egentligen bara vi slipper gå runt med vagnen, ge oss en kaffemaskin, en XboX, en TV, och en tidning så är vi ”good” för ett par timmar minst. Vi pratar om min idé en stund och en kvinna som nog är någon sorts arbetsledare tycker det är en bra idé och lovar att framföra den till rätt instans, jag föreslår arbetsnamnet GubbDagis eller Gubbinlämning och med detta vandrar jag vidare.

Något annat som slår mig är jag inte är ensam i min civila olydnad på IKEA, alla kids har också insett underhållningsvärdet i att provocera sina päron. För total lycka är när den lilla killen inser att det gnisslande ljudet av hans hand gnidandes mot plasten på sängöverdraget till hans nya 90-säng får pappan att gå sönder fullständigt. Det leendet på killen går inte att köpa för pengar, jag ger honom tummen upp och ett smile. Vi skrattar lite till tonerna av hans pappas, ”ANTON KAN DU INTE VARA STILL OCH TYST I 5 MINUTER MEDANS VI VÄNTAR PÅ MAMMA?”.

Så jag har ett råd till er som vill studera mänskligt beteende eller bara ha lite roligt en stund. Ta din vagn och gå åt fel håll, gärna med hela familjen i släptåg. Jag lovar att det IKEA-besöket inte kommer bli likt något ni gjort innan, själv kom jag hem med två fika-dates från en anställd och en ensam kvinna som tyckte det jag höll på med var vansinnigt roligt.

Jag lämnar er med Ingvars bevingade ord när en av hans varuhuschefer försökte höja priset på korven till 15:-

 "Korven SKA kosta 10kr", undrar hur detta skall sluta...

Vintage Blogg – Min första skräckfilm!

Den första skräckfilmen jag såg var A Nightmare on Elm Street, japp så gammal är jag. Det var en gruppaktivitet med polarna när man var runt 11 bast, vi hade vågat oss iväg till den enda filmnasaren i Partille på den tiden. Hans butik låg i fiendeland för oss lexby-indianer, så det var ett sånt där ställe man inte besökte ensam. Faktum är att man fram tills detta i stort sett enbart besökt stället i sällskap med päronen, vilket också förklarar bristen på skräckfilmsvisningar hemma hos oss. Men nu var hela gänget på plats och då var ju kvällens tema givet, krig & skräck! Inget annat var ens tänkbart, så det blev två höjdare: ”Apocalypse Now” och ”A Nightmare on Elm Street”. En orgie i blod mord våld och skräck helt enkelt, till detta inhandlades rikliga mängder popcorn och läsk. Här skulle det äntligen få njutas av lite riktig film!! Nöjda och glada satte vi oss på cyklarna och hojade hem till grabben med moviebox (ja han var kung i gänget) för en helkväll. Eftersom det inte var mörkt ute ännu så beslutade församlingen att skräckfilmen var utesluten, Apocalypse Now skulle vara först ut.

Vissa saker som man ser genom livet har en tendens att fastna på näthinnan för evigt. 11 år gammal och fortfarande våt bakom öronen satt man där med munnen öppen som ett fån, med halvtuggade popcorn på tungan och bara stirrade på människoslakten. Den ena scenen våldsammare än där andra, och alltihop levererat till tonerna av någon härlig musik. Det är nu som problemen uppstår, ingen kan ju i denna situationen resa sig upp och begå socialt självmord. Ingen av oss ville se detta det är jag helt övertygad om, alla mådde lika illa men ingen sa något. Tystnaden i rummet var total, endast dödsskriken från våldsorgien på filmen skar genom tystnaden. När filmen var slut var dock alla med besvärade miner överens om att detta var ett mästerverk, en sjukt bra film helt enkelt och helt onödigt barnförbjuden!

Sen var det då dags för film två, Freddy! Det är nu +20år sedan och när jag tänker tillbaka på denna kväll så kan jag fortfarande känna illamåendet och den totala skräcken. Där satt vi åtta härdade gangsters och hoppade till av skräck varje gång Freddy slaktade någon intet ont anande sovande tonåring. Jag minns inte så mycket av själva filmen, utan snarare minns jag att vi allihop försökte dölja så mycket av TV-rutan som möjligt med händer fötter eller annan kroppsdel. Helt genomsvett satte jag mig på min cykel för att hojja hem i natten, med posttraumatiska stressyndrom i mängder såg jag Freddy i varje buske eller vietnameser redo att slakta mig bakom varje hörn. Den följande veckan sovs det ganska dåligt på åtta adresser i Partille, själv satt jag uppkrupen i ett hörn av min säng helt vettskrämd för att somna. Tiden läker ju som bekant alla sår, så även denna typ. För efter någon vecka hade sömnbristen tagit ut sin rätt och drömmarna lugnat ner sig en aning, det var ungefär då som filmkväll två slog till. Man lär av sina misstag heter det ofta men det gjorde inte vi, för vi hyrde ”Huset som gud glömde” och sen var man förstörd i en vecka till.

Efter ett år var vi mer eller mindre videovåldskadade och helt immuna, då hade vi arbetat oss igenom hela krigs och skräck sektionen hos videonasaren.

Urbanisering

Om ni någon gång med egna ögon vill se vad man menar med uttrycket urbanisering så tycker jag att ni skall besöka Lesjöfors. Det är inte helt otroligt att ni redan gjort det utan att komma ihåg, det är ett av de små samhällena man passerar på vägen upp till den Svenska fjällvärden. Lesjöfors ligger strax utanför Filipstad och det är en rätt sorglig syn.

Bara skylten som välkomnar dig till Lesjöfors är ett förtvivlat rop på hjälp i ensamhetens Värmland, ”Stann gärn te”… I ett desperat försök att verka som en rolig och fräsch liten stad har man ”vitsat till det” och använt det som verkligen kan få människor att höja på ögonbrynet; dialekt-humor som bara är ett stenkast från lyteskomik, lite Ronny Ericsson helt enkelt.

Det andra jag ser är stans pizzeria ”Amigos” och för ett ögonblick suckar jag av lättnad, de har åtminstone en pizzeria tänker jag. Med fantasins hjälp drömmer jag att den kanske ägs av en företagssam man från någon sydligare breddgrad, som kommit till Lesjöfors och sett att här behövs det lite matkultur. Men så ser jag lappen, ”Stängt, verksamheten har upphört” och jag dör en smula inombords. Bakom pizzerian ser man utan ansträngning det som en gång i värden var Lesjöfors stolthet, Lesjöfors bruk vilket under resans gång blivit till Lesjöfors Fjädrar när bruket ställde in betalningarna. Fabriken är smutsbrun, med alldeles för många trasiga fönster och parkeringen gapar nästan tom. Man kan gissa att fabriken håller på att gå samma öde till mötes som så många andra i Sveriges avlånga land, tillverkningen ligger troligen huvudsakligen i Asien numera där lönerna är obefintliga och fjädrarna blir billigare.

1970 hade Lesjöfors 2407 invånare, 2005 var det nere i 1117 och med det var man 674:e största tätorten i Sverige. Gissningsvis har det inte blivit fler de senaste 5 åren.

Som en avslutande viskning från ett döende samhälle så läser jag skylten på väg ut ur Lesjöfors, ”Tack för besöket, kom gärn’ igen”… Till ljudet av P4 Värmland trycker jag på gasen för att lägga mera avstånd mellan mig och Sveriges 674:e tätort samtidigt som jag försöker skaka av mig ångesten som smugit sig in genom vindrutan.

Dags att gå och spela plastbandy, i Lesjöfors har man dock riktig bandy i form av Bandybaronerna!

Bardiskterror i fredagsnatten...

Så har då alla Göteborgare fått uppleva sin första dos av terrorhot, huruvida det egentligen var allvar eller ett försök från polisen att få ökat anslag från Stockholm får vi nog aldrig veta. Men en sak vet jag och det är att jag relativt ofta blir terroriserad av okända fyllon vid bardisken, i fredags var inget undantag. Där står man intet ont anandes läppjande på en Guinness och helgkänslan sköljer över mig som ett varmt täcke av välbehag, det är då ”Sure Stig” känner att han måste rycka in och göra sin plikt. Jag antar att jag såg alldeles för lycklig ut där jag stod och drack på min öl, för ”Sure Stig” tog i ifrån fotknölarna när han attackerade.

- DÔÔH! Jag jôbbar ânna me psykstörda, och du e fan i farozonen!

Mitt vanliga skitsnackfilter var vid det här laget lite sargat av alkoholen så jag råkade höra vad terrorfyllot sa. Som tur är så hann jag hejda mig innan den vanliga rappkäftreflexen slog till, så istället bestämde jag mig för att köra ett Jedi mindtrick på honom.

- Ja du vet det krävs att man är det själv för att kunna se det hos andra, och du ser ju ut att vara en riktig expert. Det är alltid kul att träffa en så påläst person.

Terrorfyllot var tyst i flera minuter medans han funderade på vad jag egentligen menade, jag tror inte han insåg riktigt vad jag sa. Men han fattade i alla fall att jag förolämpat honom, för bartendern bröt ihop fullständigt och asgarvade åt honom. Smädad och ilsken beslutade sig fyllot för att han var tvungen att ta kommandot över situationen igen och utbrast.

- DÔÔH! Psykstörda e fan inget att skämta om dôh! Nu får du allt be om ursäkt!

Bartendern som vid det här laget grät dubbelvikt på andra sidan baren försökte påkalla uppmärksamheten från en dörrvakt, men jag kände ändå att det var läge att sätta ett litet serveäss som avskedsgåva.

- Du jag e så sjukt ledsen för din skull, fan va jobbigt det måste vara att inte ens kunna dricka en öl ifred utan att bli antastad av någon vettvilling som mig på krogen. Jag ber verkligen om ursäkt för att min uppenbarelse störde din friska hjärna ikväll och gjorde dig alldeles deppigt irriterad.

Ungefär samtidigt som ”Sure Stig” nu gick sönder bredvid mig så fattade dörrvakten ett stadigt tag om honom och med en trött stämma sa han.

- Då var det dags att gå hem igen ”X”, så ses vi i morgon kväll istället.

Till allmänt jubel i baren leddes ”Sure Stig” ut i fredagsnatten. Själv satt man kvar på barstolen som dagens hjälte bland barpersonal och gäster, med ett nöjt flin på läpparna och en känsla av seger i sinnet. Gratis öl blev det dessutom och onykter blev man, ibland är livet allt bra härligt.