Den första skräckfilmen jag såg var A Nightmare on Elm Street, japp så gammal är jag. Det var en gruppaktivitet med polarna när man var runt 11 bast, vi hade vågat oss iväg till den enda filmnasaren i Partille på den tiden. Hans butik låg i fiendeland för oss lexby-indianer, så det var ett sånt där ställe man inte besökte ensam. Faktum är att man fram tills detta i stort sett enbart besökt stället i sällskap med päronen, vilket också förklarar bristen på skräckfilmsvisningar hemma hos oss. Men nu var hela gänget på plats och då var ju kvällens tema givet, krig & skräck! Inget annat var ens tänkbart, så det blev två höjdare: ”Apocalypse Now” och ”A Nightmare on Elm Street”. En orgie i blod mord våld och skräck helt enkelt, till detta inhandlades rikliga mängder popcorn och läsk. Här skulle det äntligen få njutas av lite riktig film!! Nöjda och glada satte vi oss på cyklarna och hojade hem till grabben med moviebox (ja han var kung i gänget) för en helkväll. Eftersom det inte var mörkt ute ännu så beslutade församlingen att skräckfilmen var utesluten, Apocalypse Now skulle vara först ut.
Vissa saker som man ser genom livet har en tendens att fastna på näthinnan för evigt. 11 år gammal och fortfarande våt bakom öronen satt man där med munnen öppen som ett fån, med halvtuggade popcorn på tungan och bara stirrade på människoslakten. Den ena scenen våldsammare än där andra, och alltihop levererat till tonerna av någon härlig musik. Det är nu som problemen uppstår, ingen kan ju i denna situationen resa sig upp och begå socialt självmord. Ingen av oss ville se detta det är jag helt övertygad om, alla mådde lika illa men ingen sa något. Tystnaden i rummet var total, endast dödsskriken från våldsorgien på filmen skar genom tystnaden. När filmen var slut var dock alla med besvärade miner överens om att detta var ett mästerverk, en sjukt bra film helt enkelt och helt onödigt barnförbjuden!
Sen var det då dags för film två, Freddy! Det är nu +20år sedan och när jag tänker tillbaka på denna kväll så kan jag fortfarande känna illamåendet och den totala skräcken. Där satt vi åtta härdade gangsters och hoppade till av skräck varje gång Freddy slaktade någon intet ont anande sovande tonåring. Jag minns inte så mycket av själva filmen, utan snarare minns jag att vi allihop försökte dölja så mycket av TV-rutan som möjligt med händer fötter eller annan kroppsdel. Helt genomsvett satte jag mig på min cykel för att hojja hem i natten, med posttraumatiska stressyndrom i mängder såg jag Freddy i varje buske eller vietnameser redo att slakta mig bakom varje hörn. Den följande veckan sovs det ganska dåligt på åtta adresser i Partille, själv satt jag uppkrupen i ett hörn av min säng helt vettskrämd för att somna. Tiden läker ju som bekant alla sår, så även denna typ. För efter någon vecka hade sömnbristen tagit ut sin rätt och drömmarna lugnat ner sig en aning, det var ungefär då som filmkväll två slog till. Man lär av sina misstag heter det ofta men det gjorde inte vi, för vi hyrde ”Huset som gud glömde” och sen var man förstörd i en vecka till.
Efter ett år var vi mer eller mindre videovåldskadade och helt immuna, då hade vi arbetat oss igenom hela krigs och skräck sektionen hos videonasaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar