Min barndoms sommarlov tillbringades alltid ihop med mina föräldrar. Vi brukade alltid hyra någon fallfärdig halvt självdöd deppig husvagn, eller så packades det bruna (i tre nyanser) tältet in i vår combi. Sen tuffade vi runt på i stort sett alla campingplatser som existerar i Sverige, från Tärnaby i norr till Falsterbo i söder. Ett år var vi i Danmark och Skagen, men det året hade jag brutit nyckelbenet och då får man inte bada. Vilket gjorde den semestern lika lyckad som Alex Schulmans försök att skämta i TV, totalt bortkastade pengar och tid helt enkelt. (*Smack* Om man sänker sig till att bli programledare för ParningsTV förtjänar man allt spe man får...)
Vissa minnen från den här tiden dröjer sig kvar, som att även om ansiktena på campingarna byttes ut så var det ändå på något sätt samma människor. För det är ett speciellt släkte som drar runt på campingar, jag brukar lite elakt kalla dem för ”Adidasfolket”. För det var Adidasoveraller och träskor vart man än kom, en annan intressant detalj var att oroväckande ofta hade familjer samma färg på sina overaller vilket gav ett ganska komiskt intryck för omvärden. För att gilla att bo på camping så finns det en del saker man måste förlika sig med…
Man måste hårdgilla: bräckt vatten, lutande och cp-knölig mark, blöta illaluktande kläder, folk som skriker, knullljud mitt i natten och ha en sjukt hög tålighet för andra idioter. Jag gillar inget av detta, såvida det inte är mina egna ljud vi pratar om. Och jag är inte direkt förlåtande av mig… Kort sagt så var inte campinglivet något jag tyckte var sådär vrålroligt, mina föräldrar däremot älskade det (naturligtvis). Så istället för att sitta i campingstol utanför tältet och leka lycklig familj så hittade jag mitt kall, jag upptäckte nämligen att alla campingplatser värda namnet har en minigolfbana. Minigolf visade sig vara precis lagom city för att jag inte skulle drabbas totalt psykbryt, så jag spelade minigolf. Sjukt mycket minigolf, nästan ohälsosamt mycket minigolf faktiskt. Minigolfandet nådde sin höjdpunkt på en campingbana någonstans på Gottland där jag deltog i en lokal tävling och vann 1a pris helt överlägset. Dessutom imponerade det tillräckligt på en lokal flicka så att man fick någon att umgås med, vilket även fick min far att andas ut en aning. Sedermera (ca 1 vecka senare) övergick det till att bli ett olyckligt distansförhållande, som väl är så markerade det också slutet på min minigolffetish.
Så här +25 år senare har jag insett att jag är campingskadad för resten av livet, när jag åker på semester är det hotell som gäller. Minigolfandet har övergått till riktig golf, och det stör mig lite när jag tänker på det så här… Och det Gotländska undret har jag för längesedan tappat kontakten med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar