Helmut Kohl

Jag tillhör skaran män som i ett försök att mildra ålderskrisen släpar sig till gymet var och varannan dag för att motverka expansionen av midjemåttet. När man står där och plågar sig som bäst i någon maskin designad av en sadist, så är det ibland svårt att hitta motivationen. Igår hittade jag den, med råge... Jag har nog aldrig förr känt ett sådant behov att späka mig.

Gymet fick besök av två nybörjare, att det är nybörjare är rätt lätt att se. Det hela börjar med 30min gymintroduktion av någon 20årig missworld-kopia, paret vallades runt bland maskiner med granskande och dömande blickar från oss andra i lokalen.

Jag ska villigt erkänna att jag inte för mitt liv kan komma ihåg hur kvinnan såg ut, jag var fullt upptagen att stirra efterblivet på mannens fullständigt gigantiska mage. Han såg ut som en ohelig korsning mellan Obelix och Helmut Kohl, varje steg han tog var en ansträngning och han frustade i takt med magens guppande rörelse.

Det var en totalt hypnotiserande syn, all aktivitet i gymet avtog sakta och alls blickar sökte sig till samma ställe.. Boing Boing Boing.. Jag och killen på crosstrainern bredvid utbytte en menande blick och jag gissar att han sa samma sak till sig själv som jag...

”Aldrig i helvete att det får gå så långt, hellre dör jag än låter det hända”
Jag plågade mig en extra timma bland vikter och skivstänger bara för att stilla ångesten lite. Så här dagen efter har ångest förbytts mot smärta, livets eget aktivitetskonto jämnas obevekligen ut och valutan är smärta. Och jag kan inte låta bli och tänka på honom, hur hemskt det måste vara och hur pinsamt det måste varit att bli paraderad framför våra ögon, för han visste naturligtvis..

Hur kan han undvika det..